söndag 18 juli 2010

18 juli

Vilken dag!
Först vaknade jag av fågelsång accompanjerad av min fina familj, som glatt och oförställt hade kommit in i mitt sovrum. Det bjöds på tårta i långa rader och frukost på säng dukades upp. Ägg, bacon, bröd, kaffe, omelett, färskpressad juice, croissanter, wienerbröd och grillade små tomater lades upp på faten - och alla barnen satt som små ljus och tittade på när jag åt min frukost i lugn och ro.
Sedan bar det av till jobbet där jag möttes av en parad av kollegor, som sjöng och hyllade mig när jag parkerade - för dagen - på min specialparkeringsplats precis utanför entrén. Mina starka kollegor lyfte upp mig på sina armar och bar mig till stämpelklockan där VD'n personligen välkomnade mig och lovade mig dubbel lön idag.
Dagen förflöt med att jag fick sitta på kontoret, drickandes kaffe som mina kollegor glatt bar upp till mig. De hade bakat kakor och tårtor i massor, och emellanåt kom vissa kunder in och tog kort tillsammans med mig. Min chef hade gett mig en krans av lagerblad som jag hade på huvudet under dagen, och allt jag bad mina kollegor om, gjorde de glatt utan att tveka.
När jag fick stämpla ut, flera timmar tidigare än vad som stod på schemat, skjutsades jag hem av min chef i en Hummer-limousine som han hade hyrt från Stockholm. Bilen hade poliseskort in i Falun och när jag passerade brandstationen stod alla brandbilar framkörda och de sprutade med sina vattenkanoner samtidigt som alla sirener och blåljus var påslagna.
Väl framme i Hökviken hos mina svärföräldrar väntade en bankett med sju rätter. Guldtallrikarna var framburna (jobbigt det blir för Mats och Birgitta nu när de måste torrdiska porslinet...) och jag fick sitta i något som liknade en tron. Våra barn hade vattenkammat hår och satt i sina små kostymer raka i ryggen och jollrade glatt utan att spilla.
Efter banketten borstade barnen sina tänder, åt sin välling utan att kladda och gick på rad ut till bilen där de genast somnade. Vi åkte hem, fortfarande med poliseskort, och när vi kom hem väntade grannarna med kaffe och tårta, och de hjälpte oss även att bära in barnen till deras sängar. Självklart sov de vidare, utan problem.
När kaffet var urdrucket togs presenterna fram. Dyra, fina gåvor i mängder bars fram till soffbordet som blev helt överfullt. Efter att jag hade öppnat alla mina presenter tackade grannarna för sig och husfrun korkade upp champagnen som vi sedan skålade i. Det var en Chateau pôint nèuf från 1978, direktimporterad från en vingård uppe i bergen, och den smakade divinskt.
Ja, det var min namnsdag det. Som det sig bör.

......

Eller så var det bara en kollega som sa grattis i förbifarten, tack vare att hennes bror också heter samma sak som jag. Kanske var det också så att jag fick påminna husfrun om vilken dag det var...

.....

Shutter Island. Vad vet man?

11 kommentarer:

  1. Alltså ... det är inte utan att man känner sig en pylleliten aning träffad ...

    SvaraRadera
  2. Hm... är det så du känner? Visst har du lunch nu? Det finns säkert tid att kila ut och ordna nåt dyrt och trevligt. Jag tar inte illa upp om saker och ting sker i efterskott.

    SvaraRadera
  3. En sak vet man, du är rolig!

    SvaraRadera
  4. Hm... är det så du tänker? Du skulle bara veta hur många som inte håller med dig...

    SvaraRadera
  5. OMG Freddie, det är ju PRECIS så min dag var!

    SvaraRadera
  6. Det kan bli så. Pilbo, Shutter Island och Kavelmora - man vet aldrig vad som har hänt...

    SvaraRadera
  7. Hahaha! Jag håller med Miriam!!

    SvaraRadera
  8. S - fast vet du? Det var ett år sen hon tyckte så... (och tack. Jag blir väldans glad när nån tycker så.)

    SvaraRadera
  9. Deja vu......hur var det nu igen..... Ja, just ja.... Känner verkligen igen mig i den första delen av den första delen.....

    SvaraRadera
  10. Killen med tidningarna20 juli 2012 02:12

    Det här kan eventuellt vara ditt bästa inlägg nånsin!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tycker nästan också det. Åtminstone är det topp 700 av mina inlägg!

      Radera